Konfliktmineraler - en fråga för alla elektronikföretag

Det var socialdemokraterna i EU-parlamentet som inbjöd till seminarium angående konfliktmineraler. Moderator var EU-parlamentarikern Martia Ulvskog: - Vissa länder har hamnat i en råvarufälla. Resurserna finansierar krig och övergrepp samtidigt som vi är beroende av dem för vår industri. Kongo har ofta tagits upp som exempel. Här håller olika rebell- och milisgrupper kontrollen över en stor del av gruvverksamheten och kan tjäna upp mot hundra miljoner dollar på ett år – det här i ett land där en kalashnikov går för så lågt som 30 dollar. Vad har då detta med elektronikindustrin att göra? Jo, det är inom just elektronikindustrin en stor del av dessa råvarar konsumeras. Omtalade är de så kallade 3TG-mineralerna (tenn, tantal och volfram) samt guld. Alla dessa återfinns i mobiltelefoner, datorer och övrig elektronik. Frågan om konfliktmineraler har aktualiserats på senare tid efter att frågan har lyfts i USA. 2010 undertecknades den så kallade Dodd-Frank-act. Vad den innebär är konkret att företag måste hålla koll på sina leveranskedjor och varifrån mineraler kommer samt rapportera oegentligheter för allmänheten, så kallat ”naming and shaming”. Lagen har dock fått en hel del kritik både i USA och på andra håll i världen för att vara relativt verkningslös då inga förbud eller restriktioner finns (en linje som EU också tycks gå på). Lagen sägs därför bara fungera i konsumentfall. Inom vissa områden som exempelvis försvarselektronik är det svårare att leva efter detta då kunderna inte alltid är lika intresserade av varifrån mineralerna kommer ifrån. Pekka Isosomppi, Director Social Regulation vid Nokia intog en något försiktigare hållning. Han menade förvisso att en lag i frågan behövs men att företagen som följer reglerna i sådana fall också måste få stöd från regeringar, delvis på grund av att man inte vill att det ska ligga som en nackdel konkurrensmässigt. Han underströk också att Nokia och flera av deras konkurrenter, bland annat Sony Ericsson (numera Sony) och Motorola sedan tidigare arbetat med frågan och i princip håller koll på leveranskedjan redan i dagsläget. Däremot eftersökte han ett tydligare arbete hos företagen som ligger mellan Nokia och gruvorna, i praktiken alltså allt ifrån kontraktstillverkare, mönsterkortsfabrikanter och komponenttillverkare till mineral-säljarna. Närmast till hands just nu ligger kanske en lag liknande den i USA som bygger på Due Dilligence, tillbörlig aktsamhet. Det är fem regler som satts upp av OECD, Organisation for Economic Co-operation and Development, samt FN:s säkerhetsråd. -Stärka företagets styrsystem och spårbarheten av mineraler ner till själva gruvan. - Identifiera och värdera riskerna kopplade till mineralerna och om de finansierar konflikter. - Designa strategier för att se till att konfliktmineraler inte används. - Säkerställa oberoende revisioner av arbetet - Öppenhet. Visa vilka åtgärder som vidtagits och redovisa om konfliktmineral använts. Enligt den amerikanska lagstiftningen ska Due Dilligence användas genom hela leveranskedjan, alltså samtliga företag. Fortfarande finns många frågor kvar att besvara. Vem ska bära det yttersta ansvaret? Länder, OEM-företag, komponenttillverkare? Hur ska man säkerställa att direktiv efterföljs globalt och inte bara i USA och Europa? Dessutom behövs en vidgad syn som inte bara gäller länder som Kongo utan alla länder som befinner sig i eller riskerar att befinna sig i konflikt samt alla mineraler som kan bidraga till konflikter världen över. Allt detta samtidigt som man inte stryper råvaruhandeln för de länder som är beroende av den.