SCIP: därför är data – inte lagstiftningen – den verkliga flaskhalsen
Fem år efter att SCIP-databasen infördes har många elektronikföretag fortfarande svårt att omsätta lagkraven i praktiskt arbete. Reglerna är i sig inte nya, men osäkerheten kvarstår – inte så mycket kring vad lagen säger, utan kring hur kraven ska uppfyllas utan att det regulatoriska arbetet växer till en permanent administrativ börda.
Juhana Jaatinen, vd för RoHS Management Oy, berättar under en intervju med Evertiq att det största hindret inte handlar om medvetenhet eller tolkning av regelverket. Det handlar om data.
– I praktiken är den största utmaningen inte att förstå att SCIP finns. Den största utmaningen är att få tillgång till informationen i ett användbart format, säger Jaatinen.
När informationen finns – men inte i rätt form
Moderna elektronikprodukter består av hundratals, ibland tusentals komponenter från leverantörer världen över. Även om leverantörer ofta tillhandahåller materialdeklarationer är dessa inte sällan ofullständiga, inkonsekventa eller baserade på olika standarder. Att omvandla denna fragmenterade information till den strikt strukturerade data som krävs i SCIP-databasen är där många företag tappar både tid och resurser.
– SVHC-listan uppdateras två gånger per år. Varje gång nya ämnen tillkommer måste företagen på nytt kontrollera om deras produkter påverkas. Efterlevnad är alltså inget man gör en gång och sedan kan bocka av, påpekar Jaatinen
För många organisationer flyttas därmed fokus från lagtext till interna processer. Den avgörande frågan blir, enligt Jaatinen: Hur bygger vi ett system som är hanterbart och inte skapar en ständig administrativ belastning?
Mindre aktörer överraskas fortfarande
Trots flera års vägledning från myndigheter kommer SCIP-kraven fortfarande som en överraskning – särskilt för mindre företag. Jaatinen menar att små och medelstora tillverkare och importörer ofta utgår från att reglerna främst gäller stora koncerner eller kemikalieproducenter.
– I själva verket gäller skyldigheten alla företag som lanserar varor på EU-marknaden, om varorna innehåller SVHC-ämnen över gränsvärdet på 0,1 procent, säger han.
Det omfattar både EU-baserade tillverkare och importörer som tar in färdiga produkter från länder utanför EU. En vanlig missuppfattning är att ansvaret ligger någon annanstans i leverantörskedjan – hos komponentleverantören eller varuägaren. I praktiken kan ett sådant antagande bli kostsamt.
– Skyldigheten gäller på varje relevant nivå i leverantörskedjan. Den kan inte överlåtas, betonar Jaatinen.
Lika missvisande är uppfattningen att SCIP bara blir aktuellt när kunder börjar efterfråga anmälningsnummer.
– Den juridiska skyldigheten uppstår när produkten släpps ut på EU-marknaden, inte när en kund frågar efter dokumentation.
Ansvaret ligger alltså kvar hos det företag som placerar produkten på EU-marknaden.
Datainsamlingen är den svaga länken
I komplexa leverantörskedjor inom elektronik uppstår problemen oftast långt innan någon information skickas till European Chemicals Agency (ECHA). Den svagaste punkten är vanligtvis insamlingen av SVHC-information från flera olika leverantörer – särskilt när det gäller kundanpassade komponenter, kontraktstillverkning eller processkemikalier som finns kvar i slutprodukten.
– Det juridiska ansvaret för att lämna in SCIP-information ligger alltid hos det företag som släpper ut produkten på EU-marknaden. Det innebär EU-tillverkaren, eller importören om produkten kommer från ett land utanför EU, förklarar Jaatinen.
Även när leverantörer lämnar deklarationer måste företaget själv analysera, sammanställa och tolka informationen. För komplexa produkter kan det innebära granskning av tusentals dokument – ett arbete som tar betydande tid i anspråk.
För sent blir dyrt
Enligt Jaatinen beror många av de kostnader och störningar som kopplas till SCIP på tajmingen. Företag upptäcker ofta SVHC-problem sent i produktutvecklingen, strax före marknadsintroduktion.
– Om en produkt innehåller SVHC-ämnen över gränsvärdet måste SCIP-anmälan vara inskickad innan produkten släpps ut på EU-marknaden. Upptäcks detta i sista stund kan det försena lanseringen, skapa extra administrativt arbete och öka kostnaderna, säger han
Lösningen är, menar han, att integrera SCIP-kontroller redan i produktutvecklingsfasen, parallellt med andra krav på regelefterlevnad. Hanteras frågan tidigt blir den förutsägbar och möjlig att planera, snarare än störande.
– Om arbetet görs i rätt fas i produktens livscykel blir SCIP ett hanterbart steg i efterlevnadsarbetet i stället för ett akut problem i slutskedet.
Samma misstag upprepas
Efter mer än tre decennier i elektronikbranschen ser Jaatinen fortfarande samma misstag hos företag i alla storlekar: man skjuter upp frågan.
– Det vanligaste misstaget är helt enkelt att ignorera skyldigheten eftersom den upplevs som för arbetskrävande och komplicerad, säger han.
Inför omfattande datakrav och nya rapporteringsverktyg väljer vissa företag att vänta – ibland på obestämd tid.
– I de flesta fall är problemet inte att efterlevnad är omöjlig, utan att företaget inte har definierat tydliga interna ansvar och praktiska rutiner, sammanfattar Jaatinen.
När dessa grundförutsättningar finns på plats blir SCIP-rapportering en del av det löpande regelefterlevnadsarbetet. Risken ligger inte i lagstiftningen i sig – utan i att fortsätta underskatta behovet av ett systematiskt angreppssätt.
Mer om kraven kring SCIP-databasen för elektronikföretag kommer att tas upp under Evertiq Expo Tampere den 26 mars när Jaatinen kliver upp på scenen.
