När komponenter fasas ut allt snabbare växer problemet
Glappet mellan hur länge elektronikprodukter behöver finnas i drift och hur länge komponenttillverkarna är beredda att fortsätta producera komponenterna växer. För sektorer som flyg, medicinteknik och försvar, där produkter kan vara i drift i 20 eller 30 år, skapar utvecklingen mot allt kortare och mer konsumentdrivna livscykler för halvledare en strukturell obalans.
Gunter Mößinger från HTV ALTER TECHNOLOGY har tidigare talat med Evertiq om vad utvecklingen innebär i praktiken. Hans slutsatser är inte särskilt bekväma. Komponenter som tidigare kunde ligga till grund för en produktdesign i ett decennium eller mer fasas nu ut betydligt snabbare. Beskeden om att produkter tas ur produktion kommer tätare och tiden mellan ett sådant besked och sista möjligheten att lägga en beställning blir allt kortare.
För tillverkare inom långlivade industrier innebär det ett växande problem. Produkterna finns kvar i många år efter att komponenterna har slutat tillverkas, vilket gör att komponentobsolescens måste hanteras långt innan en komponent faktiskt försvinner från marknaden.
Det som gör situationen svårare att hantera är att även den mest uppenbara lösningen – att köpa på sig komponenter i förväg – inte kommer utan sina egna risker. Komponenter som lagras i flera år ligger inte oförändrade på en hylla. Ett exempel är intermetallisk fastillväxt, där koppar från komponenternas anslutningsstift gradvis löser sig in i tennlagret på lödytan. Om processen går tillräckligt långt kan komponenten bli svår eller omöjlig att löda när den väl ska användas i produktionen.
Långtidslagring handlar därför inte bara om att hitta plats på en hylla. Kontrollerade miljöer, övervakning av lagringsförhållanden och särskilda processer krävs för att säkerställa att komponenterna fortfarande går att använda när de behövs. Det är en aspekt av obsolescens som lätt hamnar i skymundan. En komponent kan fortfarande finnas tillgänglig på marknaden, men det betyder inte nödvändigtvis att dess långsiktiga tillförlitlighet är given.
Branschen har samtidigt gjort framsteg när det gäller att arbeta förebyggande. Hantering av komponenters utfasning har utvecklats till ett etablerat område, med särskilda roller och strukturerade planeringsmodeller. Men enligt Mößinger finns det en tydlig gräns för hur långt ett förebyggande arbete kan räcka. Om en leverantör lämnar marknaden utan förvarning eller ensidigt lägger ned en produktlinje faller även den mest välplanerade strategin över i ett reaktivt arbete.
När en produkt ändå ska uppdateras finns däremot ett tydligt tillfälle att arbeta förebyggande. Att då välja komponenter med längre förväntade produktionshorisonter är i grunden en del av god konstruktionspraxis.
För företag som tar sina första mer seriösa steg mot att hantera obsolescens, eller utfasning av komponenter, är Mößingers råd rent praktiskt: ta höjd för det och avsätt en budget. Kostnaderna finns där oavsett om lösningen blir långtidslagring, en omdesign eller så kallade sista beställningar. Att ta höjd för den kostnaden är en förutsättning för att kunna bygga en fungerande strategi.
Gunter Mößinger kliver upp på scenen under Evertiq Expo Göteborg den 17 september, där han presenterar ”Managing semiconductor obsolescence: storage, ageing, and long-term reliability”.
