Kampen för svenska halvledare

”Vi har alla förutsättningar i världen för att locka hit större tillverkande aktörer, både teknologiskt, geologiskt och infrastrukturellt sett,” säger Thorbjörn till Evertiq under en träff på Teknikföretagens kontor i Stockholm.

Ja, Thorbjörn är övertygad om att Sverige har en plats i den globala halvledarindustrins värdekedja. Här finns nämligen en stor, om än väl dold industri som omsätter stora summor pengar. Silex Microsystems, som han själv är medgrundare av, landade i år en omsättning på över en miljard kronor, med en vinstmarginal som enligt Ebefors hamnar i intervallet 30 till 35 procent. Och då har vi bara skrapat på ytan till den omfattande industrikartläggning som Smartare Elektroniksystem tagit fram.

Kartläggningen omfattar företag allt i från mikro- och nanoelektronik, effektsnål elektronik, avancerade material, ASICs och integrerade kretsar.  Men skillnaden är stor mellan de internationella jättarna och till exempel bolagen i ICT-borgen Kista. Framför allt sett till storleken och produktionsvolymerna.

Thorbjörn berättade för Dagens Nyheter i fjol att det finns flera orsaker till att Sverige inte är med och tillverkar de mest avancerade, som man gör i Taiwan, Sydkorea, USA och Kina. Från statligt håll är benägenheten att investera i ett tidskrävande projekt som en halvledarfabrik lägre i Sverige än i de mer etablerade länderna. Det tar tid att bygga, och tid innan avkastningen kommer. Och det är en angelägenhet för de stora riskkapitalisterna, berättade Ebefors.

”Det här är etableringar som tar lång tid, och det riskkapital vi har i Sverige befinner sig inte på den nivån för sådana expanderingar. Det kapital vi har är mer lämpligt för lanseringar som Sverige har blivit känt för, till exempel Spotify, Klarna eller elektriska sparkcyklar. Det vi behöver är mer långsiktiga modeller, som evergreen-fonderna vi ser sättas i bruk i USA och statsstöden som finns i Korea, Taiwan och Kina, där är det staten som backar upp infrastruktur och annat,” säger Thorbjörn till Evertiq.

Sverige och halvledartåget

Sverige har tidigare valt att inte hoppa på halvledartåget – och efter att Ursula van der Leyen presenterade halvledarakten, Chips Act har responsen varit blandad, men i samma riktning. När bolag, lärosäten och myndigheter ombads att kommentera akten var det en hyfsat jämn strid mellan de som var antingen positiva, negativa eller tveksamma till innehållet. En vanlig kritik var att det är viktigt att åtgärder inte snedvrider konkurrensen eller negativt påverkar den inre marknadens funktion eller handeln med tredje land.

”Sverige minskar sin budget i området när övriga EU snabbt skalar upp,” menar han.

Han är dock medveten om att det finns saker som talar emot etableringar av den här typen. Till exempel att Sverige är ett stort exportland och skulle således drabbas hårt av eventuella tullar och restriktioner, framför allt inom fordons- och telekomindustrin.

”Men att tro att halvedarfab:ar skulle hända utan statsstöd är naivt. Intel och TSMC är väl medvetna om sitt värde, och om man skapar 10,000 arbetstillfällen vill man ha något tillbaka. Det ser vi hända nere på kontinenten,” säger Thorbjörn, och nämner även en kartläggning från Europakommissionen där det framgår det att Sverige, sett till sin ekonomi, har ett av de vassaste ekosystemen inom halvledarindustrin.

”Finns en tro att digitaliseringen sker av sig självt”

Vi befinner oss i en era av omställningar inom transportsektorn, industrin och samhället i stort. Skulle Sverige fortsatt stå utanför den europeiska upprampningen av halvledare, och fortsätta vara beroende av chip som tillverkas någon annanstans, finns det det risker även här.

”Jag upplever att man tror att digitaliseringen ska ske av sig självt, att det bara gäller att programmera. Men man glömmer att hårdvara och mjukvara lever i symbios, där man behöver programmera på processorer. Utan kraftelektroniken och styrelektroniken blir till exempel batteriindustrin en halv bransch, och batteriet reduceras till blott en metallklump, säger Thorbjörn.

Avvecklingar och uppköp

För 25 år sedan fanns det en betydande halvledartillverkning i Sverige i regi av storbolag som Asea/ABB och Ericsson, innan de båda runt 2001 avvecklade sin svenska tillverkningsanläggningar i Kista och Järfälla. Det har även skett åtskilliga utländska förvärv av svenska halvledarbolag. Till exempel Silex, som förvärvades av kinesiska Sai MicroElectronics. Senseair och Ascatron gick till ett japanskt respektive amerikanskt bolag. Norstel från Norrköping gick till STMicroelectronics.

”Catena i Kista blev uppköpta av NXP.  Svenska RF-specialisten Kisel Microelectronics med verksamhet i Kista och Lund köptes redan för åtta år sedan upp av först brittiska Imagination Technologies och sedermera för två år sedan av norska Nordic Semiconductors. Listan av utländska förvärv av oftast världsledande svenska halvledarbolag är betydande,” berättar Thorbjörn, och fortsätter:

”Det här är en effekt av riskkapitalet, som saknar uthålligheten som andra bolag sitter på.”

Det finns mycket som talar för Sverige, utvecklar han. Landets materialkunskaper är stora, berggrunden är mycket stabil och energin är ren och billig. Egenskaper som han anser vara mycket mer fördelaktiga än i delarna av världen som har den absoluta majoriteten av produktionen.

”Men, det saknas en politiskt vilja,” säger Thorbjörn och tar finska Okmetic som ett exempel på motsatsen, där man har investerat 400 miljoner i sin finska fabrik, som i sin tur kommer generera 500 arbetstillfällen.

Förhoppningen är att något liknande ska hända här. Men det är inte enbart pengarna som räknas, utan även att skapa mjukare värden i form av ett krafttag i utbildningsväsendet för att skapa en framtidstro hos unga. Och, inte minst, samordning.

”Vi är flera som springer åt olika håll i detta, och som har olika syn på vad som är viktigt. Det behövs en paraplyorganisation som tar ett samlat grepp om alla vertikaler i detta; forskning, produktion, infrastruktur, demosajter och som efterfrågar finanser för detta. Ett expertråd med en färdplan,” säger Thorbjörn.

Vad har vi för tidsram för allt detta?

"Ursula van der Leyens mål är att Europa ska fördubbla sin marknadsandel i producerad chip till 2030. Jag tror att det, av egen erfarenhet, tar längre tid än så. Men börjar vi inte nu riskerar vi att halka efter i både telekom och fordonsindustri. Och det blir ingen grön omställning utan chip,” avslutar Thorbjörn.