Halvledarakt mot halvledarakt, USA mot EU
De gångna åren har illustrerat betydelsen av elektronikindustrin i allmänhet och halvledarindustrin i synnerhet. Halvledarbristen belyste exakt hur sårbara både USA och Europa är utan en tillräcklig inhemsk produktionskapacitet, såväl som hur beroende regionerna är av asiatisk kapacitet.
Som ett svar på den djupa kris som uppstod parallelt med Corona-pandemin lanserade både USA och EU initiativ för att sörstärka och öka den inhemska halvledartillverkningen. Stora summor av offentliga medel ska investeras under de så kallade halvledarakterna.
Den amerikanska CHIPS and Science Act, syftar till att stimulera investeringar för att stärka inhemsk tillverkning, leveranskedjor och även nationell säkerhet.
Under augusti 2022 undertecknade president Joe Biden CHIPS and Science Act of 2022 – och det hela var ett faktum. 52,7 miljarder dollar har gjorts tillgängliga för att stimulera amerikansk halvledarforskning, utveckling, tillverkning och utveckling av arbetskraft. Målbilden har beskrivit kort som att man vill öka den inhemska tillverkningskapaciteten och minska beroendet av asiatisk produktion. Och genomslag har den haft. Över 40 nya projekt inom landets halvledarekosystem har tillkännagivits sedan 2020.
EU:s motsvarighet presenterades i början av 2022, och det har tagit tills nu för den att passera genom EU:s byråkrati. I april 2023 nådde Europeiska rådet och Europaparlamentet en överenskommelse om halvledarakten, mer känd som EU Chips Act.
Med halvledarakten siktar EU på att skapa förutsättningar som gör det möjligt för regionen att fördubbla sin nuvarande globala marknadsandel i halvledartillverkning från 10 procent till 20 procent år 2030.
Initiativen kan tyckas vara jämförbara, iallafall på ytan. De har båda liknande mål, strävar efter att skapa bättre förutsättningar för sina respektive regioner och kommer att göra liknande medel tillgängliga. På sätt och vis är den största skillnaden ordval och frasering, tills man gräver djupare.
Samma mål men olika resurser
Huvudmålen för den amerikanska halvledarakten är att öka motståndskraften i försörjningskedjan och samtidigt skydda sin industri mot kinesisk utveckling ur en nationell säkerhetssynpunkt. EU-motsvarigheten syftar även den till att stärka motståndskraften i leveranskedjan men också till att "bevara europeisk suveränitet och strategiska oberoende." Federation of German Industries (BDI) släppte för en tid sedan en rapport som direkt jämför olika relevanta delar av de båda halvledarfrämjande akterna – tydligt är att även om man delar mål så har man olika vägar att nå dessa.
Tittar vi på finansieringen verkar de två initiativen jämförbara. CHIPS and Science Act har gjort 52,7 miljarder dollar tillgängliga för industrin och EU kommer att mobilisera 43 miljarder euro. Detta är en vesentlig skillnad, EU tillhandahåller inte "nya pengar" i sin halvledarakt, eftersom denna summa delvis kommer att utgöras av redan befintliga EU-finansieringsprogram.
Samtidigt är det värt att nämna att USA:s 52,7 miljarder dollar är öronmärkta för projekt gällande halvledartillverkning, FoU och utveckling av arbetskraft. Ytterligare 24 miljarder dollar i skattelättnader har också gjort tillgängliga för produktion, något som McKinsey & Company påpekar.
USA och EU delar målet att deras deras marknadsandel när det kommer till produktionskapacitet. Men pengarna man gjort tillgängliga för att nå detta skiljer sig dock avsevärt.
Och till skillnad från EU erbjuder den amerikanska halvledarakten ytterligare skatteincitament för att uppmuntra investeringar och tillverkning. I USA är investeringar i utrustning och anläggningar för halvledarproduktion berättigade till ett skatteavdrag på 25 procent.
Bredare spektrum av finansiering
Till skillnad från den europeiska halvledarakten, som främjar finansiering för projekt som är "de första i sitt slag", så har den amerikanska akten inga sådana begränsningar. USA:s CHIPS and Science Act handlar generellt mer om att subventionera konstruktion, modernisering och utbyggnad av fabriker. Och som BDI påpekar, skulle Europa också dra nytta av ekonomiskt stöd för anläggningar som är "den andra i sitt slag", och även tredje- och fjärde i sitt slag. Utan ekonomiskt stöd för dessa kommer investeringarna att helt ligga på företagens axlar, vilket gör Europa mindre attraktivt ut ett konkurrensperspektiv.
Utöver detta har CHIPS and Science Act öronmärkt 2 miljarder dollar för "mogna halvledare" medan den europeiska motparten inte erbjuder något specifikt ekonomiskt stöd för mogna halvledare – och om vi ska vara ärliga var exakt den typen av halvledare som regionens stora industrier skrek efter under bristen.
BIS lyfter i sin rapport att den europeiska industrins efterfrågan på halvledare utgörs till 67 procent av halvledare större än 90 nm. Efterfrågan på spannet 22 nm till 65 nm utgörs av 21 procent, 22 nm och 7 nm landar på 7 procent och halvledare mindre än 7 nm står för 5 av efterfrågan.
Arbetskraft
Den amerikanska halvledarakten har åtsidosatt 200 miljoner dollar till "CHIPS for America Workforce and Education Fund". Dessa pengar är avsedda att åtgärda halvledarindustrins brist på kvalificerad arbetskraft. EU kommer med sitt initiativ att ta itu med kompetensbristen, attrahera nya talanger och stödja framväxten av en kvalificerad arbetskraft – men utan en tydlig finansieringsram.
Pengar med villkor och skyldigheter
De medel som är tillgängliga genom den amerikanska Chips Act kommer också med skarpa regler. Dessa ska säkerställa att mottagarna inte bygger vissa typer av anläggningar i Kina och andra utpekade länder under en period om 10 år. Skulle detta inte efterlevas företagen skyldiga att återbetala stöd som de tagit del av. EU:s halvledarakt gör inga gränsdragningar och har heller inga förbud på företag som söker finansiering. Exportlicenser kan dock krävas i händelse av en ekonomisk kris.
Sammanfattningsvis är det en utmaning att jämföra de två initiativen direkt. Visst de delar mål men finansieringsnivåerna och omfattningen skiljer sig stort. Framgången för dessa initiativ kommer helt att bero på regionernas förmåga att attrahera investeringar, främja innovation och skapa en hållbar halvledarindustri som kan möta framtidens krav.
Som nämnts tidigare har initiativen jämförbara mål, USA siktar på 30 procent av den globala chipproduktionen och EU har satt ett mål på 20 procent – en fördubbling av varje regions nuvarande produktionsandel. Men USA tillhandahåller nya medel för att nå sitt mål medan EU:s budget stor del kommer från befintliga EU-finansieringsprogram (som IPCEI II), pengar från medlemsländer och antagna investeringar från företag. Av de 43 miljarder euro som EU siktar på att mobilisera kommer endast 3,3 miljarder euro från EU:s budget.
Under Evertiq Expo Malmö 2023 kommer Evertiq presentera en jämförelse mellan den amerikanska halvledarfrämjande rättsakt och EU:s motsvarighet. Vad är likheterna? Var finns skillnaderna? Hur har andra länder och regioner svarat på dessa stora halvledarprojekt? Och framför allt – vad är effekterna av dessa än så länge? Det är frågor som vi tänker dyka djupare i.
