Europa drömmer om suveränitet – men mönsterkortsindustrin försvinner inför våra ögon

Men suveränitet handlar inte om en enskild byggsten, utan om hela kedjan.

EU:s väldigt förenklade narrativ bygger på antagandet att om vi bara stärker wafer- och chiptillverkningen så kommer den strategiska autonomin på köpet. Men som man säger inom industrin "chips don't float". De måste kapslas, de behöver substrat – och inte minsts mönsterkort för att användas. Utan en inhemsk mönsterkortsindustri blir ”autonomi” och "suveränitet" en slogan snarare än en strategi.

Siffrorna berättar en historia vi inte vill se

Dieter Weiss och Data4PCB har under många år dokumenterat hur Europas mönsterkortsindustri långsamt eroderar, och 2024 års data är lika mörk som tidigare. Enligt siffrorna minskade Europas intäkter från mönsterkortstillverkning med ytterligare 3,9 procent. Sysselsättningen föll med 500 personer, ovanpå redan många år av nedgång. Den totala omsättningen ligger nu på 1,735 miljarder euro – vilket motsvarar mindre än två procent av den globala marknaden – och det finns färre än 180 aktiva fabriker kvar i hela Europa.

Samtidigt kommer omkring 65 procent av alla mönsterkort som importeras till Europa numera från Kina, enligt data från IPC.

Detta är inte alarmism. Det är fakta.

Och medan siffrorna går åt fel håll har flera europeiska tillverkare tvingats stänga under det senaste åren. TLT-PCB i Litauen är ett ovanligt undantag – den första nya mönsterkortsfabriken i Europa på två decennier – men ett enskilt undantag innebär inte att marknaden mår bra.

Europas skeva importregler påskyndar nedgången

Här är den del som är svårast att förklara för någon utanför branschen: europeiska tillverkare av mönsterkort betalar upp till 6,5 procent i tull på helt nödvändiga råmaterial. Men färdiga mönsterkort som importeras från Kina har noll tull.

Denna märkliga – eller kanske rentav orättvisa – verklighet har varit känd i åratal. Inte bara av industrin utan också av politikerna. Frågan lyftes formellt genom en prioriterad skriftlig fråga till EU-kommissionen i juli 2023, där det uttryckligen konstaterades att EU:s nuvarande tullsystem motverkar unionens mål om att minska sårbarheter och stärka strategisk autonomi.

Frågan som ställdes borde ha varit enkel att besvara: Hur bedömer kommissionen effekten av dagens tullar på den europeiska mönsterkortsindustrin?

Svaret var betydligt mindre enkelt.

I stället för att ta tag i den centrala asymmetrin hänvisade kommissionen till pågående ”dialog” med industrin och till att mönsterkort, halvledare och passiva komponenter omfattas av WTO:s Information Technology Agreement – och därmed är tullfria.

Det kommissionen inte svarade på var den egentliga kärnfrågan: varför är råmaterial tullbelagda medan färdiga mönsterkort inte är det?

Industripolitiskt är detta fullkomligt obegripligt.

Konsekvenserna syns över hela Europa. Tillverkarna tvingas bära extra kostnader redan innan produktionen ens har startat, samtidigt som färdiga kort från Asien kommer in helt utan tullar. Resultatet är exakt det man kan förvänta sig: många europeiska tillverkare har börjat flytta delar av sin verksamhet mot ren mäkleri och agentur – och importerar i dag samma mönsterkort som de tidigare tillverkade själva, bara för att hålla sig flytande.

På kort sikt håller detta siffrorna i balans. På lång sikt urholkar det Europas förmåga att tillverka mönsterkort över huvud taget.

Det är svårt att klandra dem. Regelverket belönar detta beteende. Det som är svårare att förstå är varför beslutsfattarna accepterar en struktur som aktivt undergräver den strategiska autonomi de säger sig vilja försvara.

Vi vet redan vad sköra leverantörskedjor innebär

Pandemin gjorde Europas beroenden smärtsamt tydliga. Halvledarbristen synliggjorde varje dold flaskhals. Och Nexperia-situationen visade hur geopolitiken när som helst kan förvandla en global leverantörskedja till en sårbarhet över en natt.

Trots detta ligger den politiska uppmärksamheten fortfarande kvar på de mest glamorösa delarna av värdekedjan – halvledarfabrikerna, nanometrarna, rubrikerna.

Men även om Europa lyckas lösa sitt ”chipproblem” kommer det ändå att vara utsatt. För en sista gång: "chips don't float" – de behöver mönsterkort.

Europa har inte råd att ignorera mönsterkort

Industrin behöver inga slogan – den behöver rättvisa villkor, stabila regler och ett erkännande att mönsterkortstillverkning inte är en kvarleva från 80-talet, utan en avgörande strategisk förmåga.

Branschen kan uppenbarligen inte förlita sig på politikerna och beslutsfattarna löser detta.

Men vi kan åtminstone erkänna att en leverantörskedja inte börjar och slutar med halvledare. Och just nu hänger Europas mönsterkortsindustri i en skör tråd – buren av företag som fortsätter investera, utveckla och kämpa trots ett regelverk som missgynnar dem.

Att stödja lokal produktion är inte protektionism. Det är självbevarelse.

Om Europa menar allvar med strategisk autonomi är slutsatsen tydlig: sluta behandla mönsterkort som en eftertanke.