Genom bruset – samtal som fastnade 2025
När jag ser tillbaka på 2025 finns det ett par samtal som verkligen stack ut – samtal som fick mig att stanna upp och fundera på vart Europas elektronik- och tillverkningsindustri är på väg.
Tidigt på året fastnade särskilt mitt samtal med Terho Koivisto från Confidee. Det handlade inte bara om Europas krympande tillverkningskapacitet för mönsterkort – han lyfte fram något ännu mer akut: risken att kunskap går förlorad.
När industrin långsamt krymper och färre människor arbetar med mönsterkortstillverkning försvinner också erfarenheten hos “gamla gardet”. Det handlar inte bara om siffror eller produktionskapacitet; det handlar om att bevara decennier av kunskap innan den försvinner för alltid.
Mitt samtal med Ronny Nietzsche från Rochester Electronics gav ett eko långt efter intervjun. “Vi pratade om komponentobsolescens – frågan är inte om det sker, utan när – och det fick mig att undra varför detta ämne inte diskuteras mer regelbundet. Hans sätt att beskriva det gjorde tydligt att designa utan att ta hänsyn till komponenters livscykel inte bara är riskabelt, det är nästan som att bjuda in framtida problem.
Samtalet ledde faktiskt till att jag skrev krönikan “Komponentlivscykeln kollapsar under sin egen framfart” – en text som pekade på hur branschens vanemässiga förnekelse och reaktiva strategier förvärrar problemet, istället för att planera proaktivt för livscykelns slut.
Mitt i året pratade jag med Claus Aasholm, grundare av Semiconductor Business Intelligence, som levererade en träffsäker formulering: “Halvledarcykeln är bruten”. Efter att ha lyssnat på hans argument är det svårt att inte hålla med honom. De mönster för utbud och efterfrågan som vi har förlitat oss på i årtionden håller helt enkelt inte längre, och det får stora konsekvenser för alla som försöker planera långsiktigt inom området. Samtalet blev på många sätt en realistisk och uppvaknande omvärdering av den globala halvledarmarknaden.
Sedan fanns samtalet med Dieter Weiss, som gav klarhet i Europas EMS-nedgång. Han menade att den 14-procentiga marknadsminskningen 2024 inte var en oväntad kollaps, utan ett oundvikligt resultat av flera års artificiell tillväxt.
I praktiken var nedgången en “logisk korrigering”, inte ett resultat av panik eller misskötsel, utan en marknad som justerade efter år av överdriven tillväxt. Han avslutade med en stark varning för framtiden: “Om vi gör samma sak igen kommer det bli en andra bullwhip-effekt. Och vi vet alla att bullwhip-effekten i slutet har en negativ del. Då riskerar vi ett nytt 2024.”
Slutligen påminde Dirk Stans från Eurocircuits mig om hur mycket mer som behöver göras. Han utmanade Europa att gå från medvetenhet till handling – att inte bara prata om riskerna, utan faktiskt göra något för att återta konkurrenskraften. Det samtalet fastnade hos mig, inte bara som analys, utan som en uppmaning att kavla upp ärmarna. Jag försökte göra det på mitt sätt genom min krönika “Europa drömmer om suveränitet – men mönsterkortsindustrin försvinner inför våra ögon”, delvis inspirerad av detta samtal.
Detta var de ögonblick som, för mig, verkligen skar genom bruset 2025. De påminde mig om varför jag fortsätter ha dessa samtal, varför jag fortsätter ställa frågor, och varför det, även i en utmanande industri, alltid finns insikter värda att hålla fast vid.